“Mycket aktuellt” är ofta en bra sak. Men i Sollentunas fall blir det precis som när det gäller sökningen för mycket av det goda.

Det vi ser här är en god grundtanke, förstörd av några olyckliga designval.

Navigationerna har staplats på varandra. De olika sorternas navigation ligger tryckta mot varandra.

Det finns ingen visuell skillnad mellan navigationerna, utan allt har målats med samma beige pensel.

Man har valt att använda samma ord som namn på sajtdelen, avdelningen och som namn för förstasidan i avdelningen. Det är som om det skulle finnas huvudstaden “Europa” i landet “Europa” i världsdelen… ja, du ser mönstret.

Det är ofta en mycket klok princip inom navigation att vara konsekvent i hur man benämner saker och att undvika synonymer och omskrivningar. Men här fungerar det inte, eftersom det krockar med en annan grundregel för navigationsdesign: människor är duktiga på att låta sammanhanget styra tolkningen av ett ord, men för att det ska fungera måste ögat kunna se vad som är sammanhanget. Här är den grafiska designen för likartad och avstånden för små, vilket gör det svårt att se och tolka varje navigation för sig själv.

Till Sollentunas försvar ska sägas att det inte finns något alternativ som är självklart bra. Själv brukar jag ofta döpa förstasidan inom en avdelning till något i stil med “Introduktion” eller “Översikt”, men det är innehållslösa ord och därför inte idealiska för navigation.

Jag tror ändå att de hade kunnat minska problemet väsentligt genom att hitta en synonym (till exempel “Nyheter”) på avdelningsnivån (landsnivån). Personligen hade jag nog tagit ett steg till och kallat förstasidan “Löpsedel” eller “Senaste nytt”, men det är möjligt att krocken mellan avdelningsnivå och sidnivå också skulle kunnat hanteras med en annan grafisk form.

Boxes and Arrows skriver om lågintensiva navigationselement – sådana som användaren normalt inte uppmärksammar, men som ändå kan ge henne en känsla för om hon är på väg åt rätt håll.

Egentligen handlar artikeln om webbnavigation, men den tar sin avstamp från pendeltågen i Tokyo, där stationerna fått varsin egen melodi.

To daily commuters, the station melodies augment the existing ambient landscape (going through tunnels, turning corners, large landmarks, etc.), so despite not necessarily paying attention to the visual cues around them, travelers subconsciously start building up a “landscape” of their journey based on these audible inputs. They quickly learn the melody of their final destination terminal (it is played incessantly as they wait on the platform for their return journey), and soon recognize the melody of the terminal that precedes theirs. After long-term use of the same route, commuters build up a unique chain of melodies that accompany them on their way home.

Det har en slående likhet med de sånglinjer som Australiens aboriginer använder för att hitta. Sånger som är kartor, som binder samman geografiska landmärken och berättar hur vandringsstråket går.

the whole of Australia could be read as a musical score. There was hardly a rock or creek in the country that could not or had not been sung. Bruce Chatwin, The Songlines

Mer om sånglinjer i Tesugen och Wikipedia.

Gerry McGovern propagerar för att navigation måste vara fokuserad. Att alltid presentera alla möjligheter leder bara till förvirrade användare.

“Good web navigation design is not about giving people lots and lots of choices. It is not about second guessing decisions we have made. It’s not about asking what if we want to get back to where we were. It’s about looking forward, not about looking backward. ... Your job is not to design for all possible directions someone might want to take. That leads to a cluttered website and it will clutter the mind of and overload the attention of your customers.”

Naturligtvis är det något grundläggande fel med ett gränssnitt där de behöver skriva ut instruktioner om hur det skall använda det högst upp på sidan. Men jag kan ändå inte låta bli att älska hur XRS gjort det nästan oemotståndligt att flyga till sajtens alla sidor.