Boxes and Arrows skriver om lågintensiva navigationselement – sådana som användaren normalt inte uppmärksammar, men som ändå kan ge henne en känsla för om hon är på väg åt rätt håll.

Egentligen handlar artikeln om webbnavigation, men den tar sin avstamp från pendeltågen i Tokyo, där stationerna fått varsin egen melodi.

To daily commuters, the station melodies augment the existing ambient landscape (going through tunnels, turning corners, large landmarks, etc.), so despite not necessarily paying attention to the visual cues around them, travelers subconsciously start building up a “landscape” of their journey based on these audible inputs. They quickly learn the melody of their final destination terminal (it is played incessantly as they wait on the platform for their return journey), and soon recognize the melody of the terminal that precedes theirs. After long-term use of the same route, commuters build up a unique chain of melodies that accompany them on their way home.

Det har en slående likhet med de sånglinjer som Australiens aboriginer använder för att hitta. Sånger som är kartor, som binder samman geografiska landmärken och berättar hur vandringsstråket går.

the whole of Australia could be read as a musical score. There was hardly a rock or creek in the country that could not or had not been sung. Bruce Chatwin, The Songlines

Mer om sånglinjer i Tesugen och Wikipedia.