Formulär och navigation går inte särskilt bra ihop. För små formulär är det sällan något problem, men så snart de börjar bli litet större eller komplexa finns alltid risken att användaren av misstag lämnar sidan utan att ha fyllt i dem klart och klickat på skicka-knappen.

I ett normalt datorprogram, alltså ett som inte är webbaserat, finns ett skydd kring inmatningen av information. Ofta använder det dialogrutor. Dessa låser användaren så att hon inte kan lämna dem på annat sätt än att uttryckligen klicka på antingen ”OK” eller ”Avbryt” – formuleringen på knapparna kan variera, men i grunden finns bara två varianter: ”spara och använd det jag gjort här” eller ”jag har ångrat mig, släng bort det jag gjort”.

Även när större mängder information matas in finns skyddet på plats. Har man skrivit in text i ett ordbehandlingsdokument men inte sparat, går det inte att stänga dokumentet utan att få en dialogruta som kräver att man antingen sparar eller uttryckligen avbryter.

På webben är det inte så. Användaren matar in information i ett formulär, men kan när som helst göra något annat. Hon kan klicka på en länk på sidan, eller använda bokmärkesfunktionen i webbläsaren, och lämnar då formuläret. Till skillnad från ett vanligt program frågar webbläsaren inte om hon vill spara det inmatade. Den slänger bara bort det, utan att säga något.

Detta är olyckligt på två sätt. Dels går det arbete användaren lagt ner förlorat, bara för att hon missade att klicka på skicka-knappen. Men än värre kan vara att användaren inte görs medveten om detta, utan tror att något är gjort som datorn i själva verket i tysthet slängt bort.

Två lösningar

Det finns i princip två sätt att skydda sig mot att användaren av misstag lämnar formuläret: tunneln och skyddsnätet.