Webbläsare är dåliga på att hantera hopp i slutet av texten, vare sig dessa sker genom klick med musen i rullisten eller page down-knappen.

Längre upp på sidan hoppar man en knapp skärmhöjd i taget, och ögat lär sig snabbt att det kan fortsätta läsa på översta raden. Men vid slutet av sidan byter plötsligt webbläsaren beteende och slumpen får avgöra hur stort det sista hoppet blir och var fortsättningen av texten hamnar. Till följd av detta tvingas ögat ut på en vild sökning i texten.

Samma problem drabbar länkar till ankare inne i texten. I de flesta fall blir det länkade bekvämt placerat i överkant av sidan – men om länken går till text någonstans nära botten av sidan så blir även denna placering slumpmässig och ögat tvingas ut på jakt.

En logisk lösning vore att låta sina webbsidor fungera ungefär som till exempel ordbehandlingsprogrammen – skärmhöjdshoppen fungerar som förväntat (det vill säga fortsättningen på texten är alltid i överkant), och i slutet av texten blir det luft när det behövs. Tyvärr fungerar det inte så bra på webben att lägga luft i slutet av sidan. Dels beror mängden luft som behövs på fönstrets storlek, dels avviker det på ett störande sätt från hur webbsidor brukar se ut.

Istället kan en lösning vara att lägga så mycket kringmaterial som möjligt i botten av sidan. Till exempel 'läs mer'-länkar (sid 125), kommentarer och annonser. En enkel webbkarta (sid 149) fyller bra och brukar dessutom vara mycket uppskattad. Tillsammans kan dessa åtminstone delvis skapa den nödvändiga buffertzonen och minska problemet.