Ser med skräckblandad förundran på Nokias sammanbrott. Förra året var de världens ledande tillverkare av smartphones, med en marknadsandel på nära 30% och en försäljning mer än dubbelt så stor som närmaste konkurrent, och kraftigt på väg upp.

Sedan kom VD Stephen Elops interna men snabbt läckta memo om att Nokias operativsystem Symbian inte håller. Och så satsningen på Windows Phone. “Vår nuvarande produkt är skräp, och om ni väntar med ert köp så kommer det något mycket bättre”, blev budskapet. Kanske sant, men inget som driver försäljning. (Mer om det i Tomi Ahonens inlägg om Elop-effekten)

Till råga på allt verkar ingen vilja ha Windows Phone-telefonerna. Säkert av många anledningar, men jag undrar om inte en är att “Windows” är ett gisslan-varumärke. Det har sålt bra – men bara för att användarna egentligen inte haft något val. När man nu väljer vilket mobiloperativsystem man ska satsa på, är det ingen som är entusiastisk över att återigen låsa sig till Windows.

Man har lyckats sälja “över en miljon” av de ny Windows Phone-telefonerna, och presenterar det som en framgång. Frågan är dock om det är inte snarare är riktigt uselt (Man får dock vara medveten om att Tomi Ahonen som skrivit detta sedan länge är en hård kritiker av Stephen Elops och Nokias samarbete med Microsoft).

Som en följd har Nokia – på ett år! – gått från att ha en tredjedel av marknaden till en åttondel, och blivit omsprungna av både Apple och Samsung.

Snacka om blue screen of death.