Power by the hour – betala bara när du använder thinget

2

En variant av abonnemang är att inte betala för tidsperioden man har thinget, utan för hur mycket man använder det. (((Bytte jag just perspektiv på ”man” här?))

Eftersom thingen själva kan rapportera om när, var och hur de används, passar modellen utomordentligt för Internet of Things.

För konsumenten har det fördelen att risken minskar. Man behöver inte fundera så mycket på om man verkligen kommer att använda prylen tillräckligt för att det ska löna sig, utan det finns en direkt koppling mellan betalning och nytta.

Inom näringslivet finns modellen redan. Till exempel erbjuder många flygplansleverantörer underhåll till fasta priser baserade på antalet timmar planet varit i luften, en modell som har den stora fördelen att den ger förutsägbara kostnader. ((Egentligen är parallellen lite off. I flyget betalar man för servicen per använd timme, inte direkt.))

Ska affärsmodellen fungera även för leverantören (vare sig det är av flygplansunderhåll eller things) gäller det naturligtvis att vara begåvad på att samla in och tolka data från alla tillfällen, så att man vet vad genomsnittskostnaden och typiska användningsmönster är. Detta gör modellen intressant eftersom den bygger på att leverantören samlar på sig data som thinget ger och omvandlar denna till erfarenhet. En erfarenhet som används för att minska riskerna för både egen del och för kunden. (( ger ett kunskapsövertag som gör det möjligt att erbjuda trygghet för kunden utan att själv utsättas för okontrollerade risker. ))

Betala för användning-modellen passar sämre för things inriktade mot saker man borde göra – men kanske ofta inte får gjort. Foto: CrossFit Smash CC-BY-SA.

Att modellen i så hög grad bygger på bedömningar av framtida användning gör att den passar olika bra för olika verksamheter. Det finns en anledning till att gym föredrar att sälja medlemsskap (en sorts abonnemang på träning) hellre än att låta sina kunder betala för varje gång de faktiskt kommer iväg och tränar. Och på omvänt sätt har människor en tendens att underskatta hur mycket de kommer att använda saker man kanske egentligen inte behöver men som ger bekvämlighet eller en stunds underhållning. Med andra ord, undvik modellen för thingsifierade träningsredskap, men fundera över den om du säljer uppkopplade VR-glasögon. ((Svagt exempel.))

En fallgrop att se upp med: Även om konsumenter uppskattar tryggheten i att bara behöva betala för det de använder, så kan detta snabbt omvandlas i en otrygghet i hur mycket totalsumman egentligen kommer att bli. För att ta en parallell till internet: i början trodde man mikrobetalningar skulle bli en vanlig modell, en krona för en artikel i tidningen, fem för att läsa testen som visar billigaste och bästa tvättmaskinen. Men det slog aldrig, eftersom otryggheten om vad det hela skulle summera ihop till var för stor; istället är det abonnemangen som dominerar helt bland webbtjänster man betalar för.

Dock, som jag nämnde igår, så löper abonnemangen motsvarande risk, när de blir blir många. Tiden får utvisa vad konsumenterna har lättast att uthärda.

Minianvändning

På samma sätt som abonnemanget kan vara en avbetalning av subventionen, kan betala-för-användning vara kopplat till krav på en minianvändning, så att tillverkaren så småningom får in kostnaden för thinget (inte olikt de ”fria” minuterna i vissa telefonabonnemang, som man betalar för vare sig man använder dem eller inte).

Taxi

Ett specialfall av att betala för användning är taxi-verksamhet, där kunden bara har tillgång till thinget medan hon använder det. Men det återkommer jag till i en senare post.